Att våga krypa ur det gamla Ormskinnet. Omfamna rädslor och våga stå hudlös, sårbar och mottaglig för Livets skönhet och överraskningar utan ett tjockt ormskinn som skydd och försvar.

"Lär mig att lämna det förflutna bakom mig såsom du Orm ömsar ditt skinn. Att släppa rädslor och begränsnande strategier och försvar"

Rädslor är ett återkommande reflektionsområde. Under min egen livsvandring har jag kommit fram till att det inte är tuffa omständigheter, illasinnade människor eller andra yttre knepigheter som är knutarna eller ens problemen i livet. Det är mina egna rädslor. Rädslorna skapar förhållningssätt, strategier och attityd mot omgivningen och livet som begränsar mig, som begränsar kärleken och livets möjlighet att överraska.
Rädslor blir lätt en identifikation utan att vi ens lägger märker det. Utifrån våra rädslor för en viss sorts människor till exempel, det kan vara auktoriteter, eller människor som påminner oss om någon som gjort oss illa under uppväxten osv, så börjar vi förhålla oss på ett visst sätt mot alla dess. Med undvikande strategier, överanpassning, undergivenhet och många andra strategier. Vi lever då vårt liv utifrån en rädsla för omvärlden, baserad på en osäkerhet och tillitsbrist när det gäller tron på att livet vill oss väl. Och när det gäller tron på kärlek och välvilja. Jag menar inte att vi ska välja naiviteten som utgångspunkt, den är ju också en överlevnadsstrategi som bygger på förnekelse av livets helhet. Ljus och skugga, kärlek och hat, välvilja och illvilja. Livet är en helhet, människor är komplexa och ofullkomliga och vägen till helande och frihet börjar vid Acceptansens och kapitulationens Källa. Att Acceptera nuet som det är och kapitulera inför sanningen om sig själv, sitt förflutna, sina upplevelser, sin uppväxt är inte det samma som att ge upp. Tvärt om. När jag accepterar min egen realitet som den är utan omskrivningar och förnekelser då har jag märkt att hinder och blockeringar
löses upp och livet börjar flöda på ett nytt, mirakulöst sätt. Att omfamna och acceptera sina rädslor, det vill säga erkänna dem och våga se dem för vad de verkligen är, brukar generera i att rädslorna krymper ner till sitt rätta perspektiv. När jag efter att ha accepterat min rädsla fullt ut börjar ställa mig frågan: Okej, det här är jag rädd för. Men vad är det värsta som kan hända om jag utsätter mig för detta eller om detta skulle hända mig? Hur skulle det påverka mitt liv? Det här är oerhört effektivt vid panikångest till exempel. Om du är rädd för att åka tunnelbana, eller rädd för att inte klara ett prov, eller livrädd för spindlar eller ormar. Fråga dig då vad det värsta som kan hända är om du åker tunnelbana, kör på en tenta, möter en spindel eller orm. Rädslan brukar krympa drastiskt när man ställer sig hudlös, öga mot öga med sin rädsla. Rädslor är ju oftast inget annat än skapade projektioner. Byggda på illusioner om oss själva, livet och omvärlden. Det bästa sättet att bli fri från rädslor är alltså att våga se livet som det är, med alla sina mörka skuggor och bländande ljussken. Skuggor i en målning förstärker själva motivet, ger det djup och perspektiv, så bidrar även dina egna skuggsidor såväl som livets skuggor till att förstärka det genuina, det starka och vackra. Vi kommer inte ut i ljuset genom att gömma oss i tunnlar eller grottor. Däremot behöver vi vandra GENOM tunnlar och vila i grottor emellanåt för återhämtning, reflektion och insikt. Men det är i ljuset vi blommar fullt ut. Dock behöver alla blommor sin vintervila för att orka blomma och sprida sin doft och sina frön.